Just do it

Idag har jag och Kira tävlat agility i Uppsala. Diskade två av tre lopp och hade 10 fel på hopploppet och kom på femte plats.

Varken jag eller Kira kan speciellt mycket om agility. Egentligen kan man säga att Kira kommit mycket längre än mig. Med en annan förare skulle hon säkert ha gjort bättre resultat. Men både jag och Kira behöver erfarenhet och därför har vi bokat upp tävlingar hela maj. 

Att ta med oss från idag:

Bra saker:

Kira är tillräckligt bra för att klara en självständig ingång i slalom. Lita på henne!

Kira går inte ut slalomet, spring på.

Bakombyten fungerar toppen! 

Fick till en mycket bättre gunga än jag trott. 

Springer obekymrat upp på A-hindret och hon har inga som helst problem med däcket eller platta tunneln. 

Behöver jobba på:

Hon tror att balansen är gungan och blir osäker - träna på att säga balans och ge henne förståelse för att det är bara att springa på.

Hon hoppar av A-hindret. Prata med henne och visa tydligare tills vi tränat klart kontaktsfältet.

Jag måste lära mig att inte släppa henne med blicken och inte sluta handla när jag springer!

Jag måste prata mer! Inte bara springa på. (T.ex på muren som hon sprang förbi istället)

Träna på att ta utsidan av hinder. Lägger jag på för mycket tryck rundar hon hindret. 

Kolla på iaf 2 hundar innan vår start, för jag glömmer bort banan annars!

Nej, vi kommer inte ta några pinnar, iaf inga välförtjänta, den närmsta tiden. Men vi kommer lära oss väldigt mycket den här månaden. Jag behöver bara ta åt mig och ta med mig mina misstag så kommer vi snart att gå ut och tävla för pinnar vi också. Men tills dess så är jag eld och lågor över att vi kom på plats 5 av 46.

Visst är det lite läskigt att gå ut på plan och inte veta hur det ska gå så jag beställde mig ett par agility-dedikerade tights för att hålla mig motiverad.

http://www.youtube.com/watch?v=Qdd-zDL7FcA

http://www.youtube.com/watch?v=NIL9bC0wVgU

Motivation jag inte trodde fanns

Ofta och mycket så talas det om vikten av att ha olika belöningar i hundträning. Lugna belöningar och aktiva belöningar, som hunden gör vad som helst för att få. Redan när Kira var valp borde jag ha tränat lek och kamp med henne men jag var tyvärr inte riktigt införstådd i hur värdefullt det är att ha. Sedan dess har jag jobbat väldigt mycket med leken och hon har blivit riktigt bra på det. Men trots det har jag aldrig lyckats hitta en belöning som Kira nästintill skulle krypa ur skinnet för att få. Hon tycker det flesta belöningarna är kul, men allt är lagom kul kan man säga. Hon tar saker med ro och hetsar inte upp sig i onödan. Det återspeglar sig till exempel i lydnadens inkallning och apportering.

Och fram tills nu så har jag mer eller mindre förlikat mig med våra begränsningar. Tills jag hittade den här: 

Kira hade redan tidigare gett mig skäl att tro att denna lilla pipis hade en stark dragningskraft då hon bytt matte i försök att få tag på en. Så jag beställde och la upp på en hylla på kontoret (i väntan på att åka och träna).

När jag senare samma dag sa "Varsågod" till Halo som ville hälsa på en medarbetare så hör jag en duns bakom mig. Kira har då fokuserat och inte alls glömt bort leksaken som man kunnat tro, och tar mitt varsågod som en signal att klättra upp och ta den.

Nu ser jag fram emot att ta med pipisen ut på träningsplan och se vad den kan åstadkomma för vår lydnadsträning!

Planen är att använda den till:
-Vanlig inkallning och inkallning med ställande/läggande
-Komma tillbaka med apporten
-Springa till rutan
-Runda föremål

Vi ska också jobba på att bygga värde för kamplek genom att leka i situationer hon gärna vill utföra/ha något. Jag hade tänkt mig följande situationer:
- Kampa innan frukost/middag ges
- Innan hon får ta hinder i agilityn
- För att få tag på pipis.
- För att få gå och hälsa

Tillgiven eller kärleksfull

Tillgiven - lojal, fäst vid, trogen, öm
Kärleksfull - Innerlig, kärvänlig, älskande

När jag skaffade Kira så hade jag en bild av en hund som alltid skulle vilja vara med mig. Hon skulle alltid välja mig och vi skulle ha en sån där speciell relation som man bara har med en hund som verkligen älskar sin matte. Det skulle vara vi två mot världen. Och visst fick jag det jag önskat mig och lite mer..

 

Lämnar jag Kira till en hundvakt så lägger hon sig vid ytterdörren och är ledsen tills jag kommer tillbaka. Försöker min syster ta med henne på promenad utan mig springer hon och gömmer sig. Försöker husse ta med henne på en löptur så springer hon hem utan honom. 

Visst värmer det i hjärtat men är inte alltid så praktiskt.

När jag skaffade Halo så hade jag istället en bild om en kärleksfull hund. Eftersom det är något av det bästa jag vet. Jag har träffat många väldigt keliga Border Collies och fick en drömbild om att Halo skulle vara en av dom. 

Halo blev ett mellanting. Hon är inte kelig på det viset att hon försöker krypa in under skinnet på dig. Men hon vill gärna vara nära och söker gärna sig till närhet självmant. Vilket är otroligt mysigt! Även om hon gärna hade fått vara en av dom som är ännu keligare så är jag glad att hon är en "myshund".

Kira är helt enkelt en hund med mycket integritet och som värdesätter vår relation mycket medans Halo älskar alla som vill ha en relation med henne och kan sitta kvar i evigheter om hon får kärlek och klappar. 

Ibland undrar jag om det är en slump att jag fått två hundar som är som jag föreställt mig eller hur mycket av deras små personligheter jag har påverkat/skapat själv.

Att gå sakta

Jag använder sakta i vardagen för att få hundarna gå lugnt vid mig. Antingen vid sidan eller bakom. Enda kriteriet är att inte gå om.

Kira tycker att sakta är tråkigt och vill gärna prova att gå förbi lite titt som tätt. Enda gången jag kan lita på att hon är kvar länge är om jag haft orsak att bli arg på henne. Då kan man nästan glömma bort att hon är med för hon är så följsam. Men och andra sidan så behöver jag sällan använda sakta med henne eftersom jag alltid kan lita på att hon sköter sig. De få gånger jag använder ordet är om hon är för uppspelt, typ fått vittring på ett rådjur, eller när vi möter människor eller hundar för att visa hänsyn. 

När jag lär in sakta så blockerar jag vägen för hunden samtidigt som jag säger sakta. Tar ett kliv in framför och visar med öppen hand att jag inte vill att hon passerar. Man får vara envis och konsekvent och börja med korta perioder. Viktigt är såklart att säga Varsågod eller Häråt när det är okej att gå förbi igen.

När jag skulle börja med sakta med Halo så anade jag att det skulle bli en lång tjatig process. Jag grundade det på att det tagit 2 år med Kira och inte ens nu har hon slutat testa gränserna. Men jag hade fel visade det sig. Jag har övat sakta ett tiotal ggr och jag kan nu säga sakta när hon är framför, upptagen av något intressant och hon bromsar in och lägger sig bakom.

Just nu så tar hon kommandot ganska hårt och håller sig lite väl långt bakom. Så nästa steg är att få henne lite mer avslappnad och glad i "sakta". 

"Vänta" kommando

Vänta betyder för mig stanna kvar men i vilken position som helst och byt gärna om så önskas.

Jag använder kommandot när jag ska gå in och handla i affären och inte vill binda Kira, när jag är på besök hos någon eller när vi har paus vid träningstillfällen.

Kira har ett bra vänta som vi har tränat på i två år. Bilden ovan visar henne på vänta på Drottninggatan i Stockholm tillsammans med de andra hundarna i gruppen en väldans massa turister. 

Med Halo så har jag dragit mig för att träna det eftersom det är ganska tråkigt att lägga tid på när det finns så mycket man vill lära valpen. Men faktum är att hon verkar inte behöva så mycket träning. Efter 3 kurstillfällen hos Fria hundar så har hon redan förstått begreppet såväl att hon kan ligga kvar, på avstånd från mig och med andra valpar gåendes förbi. Troligtvis är det en kombination av att hon är en lugn valp, vår stadga träning och de få gånger vi övat vänta tidigare som har gjort susen. 

Fördelen med att det har gått så bra med att vänta är att nu är det mycket roligare att träna på det!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/12231269/?claim=rypmp3ygt45">Följ min blogg med Bloglovin</a>