torsdag 14 augusti 2014

Fotgående - Från ångest till lycka

Ett av de mest ångestgivande momenten i lydnaden var för mig fortgåendet. Jag kände mig väldigt grön och vilsen när jag skulle lära Kira fotgående. Jag undvek länge att träna det för att jag upplevde att det var för svårt..

Vad jag har lärt mig nu efter att övat på Kira och ska börja om med Halo är att det är väldigt många bitar som ska fungera i ett fotgående. Men för mig har nyckeln varit glädjen. Låter kanske lite dumt, för det vet ju alla!

Jag började med att lära Kira alla bitar som behövs. Vändningar, svängar, halter, språng marsch, ögonkontakt och störningar. Men hon tyckte aldrig att det var riktigt kul att "gå" med mig. Hon blev osäker, gäspade, slarvade med svängar, tittade bort, nosade i backen så fort det blev lite allvar.

Det var först när jag fick feedback om att jag gick likadant (lite överdrivet uttryckt) som jag förstod. Jag var också osäker, tänkte hela tiden på att Kira inte skulle tycka det var kul. Jag gick/vände/stannade samtidigt som jag blev kommenderad utan att vänta på att hon var redo. Jag gick ifrån henne i starten eftersom jag var tillsagd att gå framåt marsch. Jag tittade bara rakt fram och hoppades på det bästa (trodde alltid det sämsta). Allt detta för att det var min uppfattning om hur lydnaden ska gå till. Stelt, ingen ögonkontakt och lyd kommendering blixtsnabbt.

De två bästa tipsen jag någonsin fått angående mitt fotgående var att gå med självförtroende och att alltid titta på hunden.

Idag är har jag lärt mig att gå med rak rygg, bestämda steg, låtsas som att jag äger planen så tyckte Kira att jag var häftigast i världen! "Wow, dig vill jag gå med!" Jag kollar på henne hela tiden medans vi går och tänker numera bara "Min duktiga vovve!"


Med Halo är fotgåendet ett lyckopiller! Jag har en målbild som jag fullständigt längtar till. Den där känslan när hunden skiter i allt och bara lägger all sin fokus på dig och du vet att ni kommer ha så kul hela tävlingen. Jag vet hur jag ska göra den här gången, hon lär sig super snabbt, hon tycker det är kul, jag tycker det är kul!

Sen kommer det alltid att finnas problem och detaljer att bli bättre på. Men jag tror att vi alltid kommer tycka att det är kul att träna fotgående från och med nu!

torsdag 7 augusti 2014

Ett halvår med Halo

Drömmen med Halo var att få en hund med mer energi och fart. Lättlärd så som man tror border collies är, utan att veta säkert eftersom jag aldrig haft en själv förr. Hon skulle hur som helst vara ett nytt blad som inte skulle få samma misstag som jag gjort med Kira. Hon skulle lära sig älska att leka och hon skulle inte få slå på apporten med tassarna. Vi skulle träna massor och ut och tävla när hon var ett år.


Verkligheten blev att jag inte haft träningssuget med Halo. En blandning mellan att jag känner mig överväldigad över allt vi har kvar och att hon inte riktigt är redo, för mycket unghund och störningskänslig. En sammanfattning av vad vi har jobbat med hittills och vad vi behöver börja jobba mer på.

Grunder (Alla grunder vi jobbar med i fallande ordning efter hur väl hon kan det)
Byta leksak snabbt som en vessla
Viktförskjutning i lek
Plocka upp apport och rusa tillbaka
Snabba inkallningar
Släppa leksak på tack
Fri signal
Nosduttar 
Varsågod
Stadga
Klara färdiga gå/ladda halsband 
Stå/sitt/ligg (även på avstånd och i rörelse)
Frivilliga ingångar
Burlek
Följsamhet/bakåtmarsch
Kloss
Cirkelarbete
Skicka runt föremål
Bjuda på beteenden/shaping
Backa
Hoppstå 

Träning vi behöver fokusera på
Komma tillbaka med leksak
Fotgående
Raka lägganden
Apportering/hålla fast
Ingångar i fart
Signalkontroll
Ställande under gång
Vara mer klickerklok (shaping med godis)
Störning
Uthållighet
Kedjor

Något jag fortfarande väntar på, är att hon ska gå igång på begreppet shaping med godis. Hon bjuder på beteenden under korta stunder tills hon tycker att hon kan vänta ut mig. Och det är oavsett belöningsfrekvens. Med lek är det annat, men jag får inte till lika många repetitioner när vi kampar emellan.


Sen har vi vardagslydnaden. Vilket har iof flugit lite lätt ut genom fönstret i den här åldern hon är i nu.

Men det hon kan idag
Gå lös i de flesta situationer
Bra inkallning
Blixtsnabb häråt
Kan vänta i lugnare situationer
Passera hundar utan att hälsa
Visslan
Nej kommando
Vänta på tillåtelse att gå ur bilen/ur huset
Klippa klor
Lämna ifrån sig ben och liknande
Stanna kommando 

Vardagslydnad vi behöver fokusera på
Kunna vänta när andra leker eller tränar agility
Vänta när jag gömmer mig
Bryta sitt skällande vid tillsägelse
Inkallning från lek

Jag försöker intala mig själv att det är okej att vi inte kommit längre i träningen än vi har. Jag förstår så klart att vi säkert kommit längre än vissa och inte kommit så långt i jämförelse med andra. Men det är inte så lätt att inte känna sig stressad. Det finns så många duktiga hundtränare och hundar som avancerar snabbt och det är svårt att inte dras med i det racet. Försöker ta ett djupt andetag och tänka att vi kommer komma dit när vi är redo.

Note to self! Hundträning ska vara kul!

måndag 4 augusti 2014

Omge dig med människor som bara kommer att göra dig bättre

I helgen åkte jag och två till tjejer till Skutskär för en tvådagars tävling i lydnad. Vi alla startade lydnadsklass 2.

På morgonen innan tävlingen är jag väldigt nervös och tänker mycket på allt som kan gå fel.
Jag talar högt om att det värsta som kan hända är att Kira inte är med mig när vi ställer upp på plan. Då kommer det aldrig att gå..
Mycket riktigt så börjar det med att jag tappar henne. Hon går oengagerat i fria följet och tappar i svängar och halter. Mina negativa tankar går på högvarv och jag känner hur modet rinner ur mig. Efter det så är vi inte längre ett team. Jag överger henne. Jag känner mig besviken och vi tragglar oss igenom resten av momenten.
Vi springer av planen och fram till dom andra, jag får ur mig ett "åh, vad det här är tråkigt. Vi borde inte tävla lydnad." och fortsätter nedslagen till bilen för att lämna ifrån mig Kira. I efterhand så kan jag inte komma ihåg att jag belönade henne alls..

Både Michelle och Ellinor tar första pris i den här tävlingen jag skäms som ens anmält mig.

Vi åker till stugan där vi ska bo den natten. Dagen och kvällen går åt till att prata hund och träning. Jag är inte förmögen att plocka upp mig själv och tro att det kan gå bättre.

Men vi pratar om vad som gick fel, vad kan jag ändra på, hur jag ska tänka och många fina ord om att vi visst kan klara det här!
Vi bestämmer att jag ska försöka få upp Kira i aktivitet innan tävlingen, hur jag ska fokusera på att vi ska ha roligt och inte bry mig om att det är en tävling. Att hur dåligt ett moment än går så måste jag tänka på nästa moment och peppa henne genom. Jag köper kattmat som belöning och väntar med hennes frukost till efter tävlingen.

När det väl är dags för tävling så leker jag med Kira, jag gömmer mig för henne, övar ruscher och springer in på planen när det är vår tur att starta. Klappar händer och gör nosduttar mellan momenten och blir alldeles varm i kroppen över hur kul vi har det tillsammans och vad duktig hon är! Min glada känsla ger henne energi och hon ger mig energi tillbaka. Jag tittar inte på betygen, det är bara jag och Kira som är viktiga. Domaren talar om att vi får neddrag på betyget för vi inte tillräckligt strikta mellan momenten och jag bara ler! Vi springer av planen tillsammans och slänger oss i backen för att busa och äta kattmaten. Fram kommer Michelle och är om möjligt lika glad som mig och ropar ut "Första pris! Ni fick ett första pris!"

Jag sa till Michelle efteråt att hon hade två hundar på pallen den dagen! För utan henne så hade jag aldrig orkat vända och komma tillbaka.
Jag lovar mig själv och Kira att jag aldrig ska överge oss på tävling igen! Jag kommer också göra allt jag kan för att uppmuntra mina vänner och människor omkring mig att känna sig som supermänniskor. För om vi bara tror på oss själva så går det!


Sista dagen står vi alla på pallplats och lyckan är total!

lördag 10 maj 2014

Just do it

Idag har jag och Kira tävlat agility i Uppsala. Diskade två av tre lopp och hade 10 fel på hopploppet och kom på femte plats.

Varken jag eller Kira kan speciellt mycket om agility. Egentligen kan man säga att Kira kommit mycket längre än mig. Med en annan förare skulle hon säkert ha gjort bättre resultat. Men både jag och Kira behöver erfarenhet och därför har vi bokat upp tävlingar hela maj. 



Att ta med oss från idag:

Bra saker:
Kira är tillräckligt bra för att klara en självständig ingång i slalom. Lita på henne!

Kira går inte ut slalomet, spring på.

Bakombyten fungerar toppen! 

Fick till en mycket bättre gunga än jag trott. 

Springer obekymrat upp på A-hindret och hon har inga som helst problem med däcket eller platta tunneln. 

Behöver jobba på:
Hon tror att balansen är gungan och blir osäker - träna på att säga balans och ge henne förståelse för att det är bara att springa på.

Hon hoppar av A-hindret. Prata med henne och visa tydligare tills vi tränat klart kontaktsfältet.

Jag måste lära mig att inte släppa henne med blicken och inte sluta handla när jag springer!

Jag måste prata mer! Inte bara springa på. (T.ex på muren som hon sprang förbi istället)

Träna på att ta utsidan av hinder. Lägger jag på för mycket tryck rundar hon hindret. 

Kolla på iaf 2 hundar innan vår start, för jag glömmer bort banan annars!


Nej, vi kommer inte ta några pinnar, iaf inga välförtjänta, den närmsta tiden. Men vi kommer lära oss väldigt mycket den här månaden. Jag behöver bara ta åt mig och ta med mig mina misstag så kommer vi snart att gå ut och tävla för pinnar vi också. Men tills dess så är jag eld och lågor över att vi kom på plats 5 av 46.


Visst är det lite läskigt att gå ut på plan och inte veta hur det ska gå så jag beställde mig ett par agility-dedikerade tights för att hålla mig motiverad.


http://www.youtube.com/watch?v=Qdd-zDL7FcA
http://www.youtube.com/watch?v=NIL9bC0wVgU

torsdag 8 maj 2014

Motivation jag inte trodde fanns

Ofta och mycket så talas det om vikten av att ha olika belöningar i hundträning. Lugna belöningar och aktiva belöningar, som hunden gör vad som helst för att få. Redan när Kira var valp borde jag ha tränat lek och kamp med henne men jag var tyvärr inte riktigt införstådd i hur värdefullt det är att ha. Sedan dess har jag jobbat väldigt mycket med leken och hon har blivit riktigt bra på det. Men trots det har jag aldrig lyckats hitta en belöning som Kira nästintill skulle krypa ur skinnet för att få. Hon tycker det flesta belöningarna är kul, men allt är lagom kul kan man säga. Hon tar saker med ro och hetsar inte upp sig i onödan. Det återspeglar sig till exempel i lydnadens inkallning och apportering.

Och fram tills nu så har jag mer eller mindre förlikat mig med våra begränsningar. Tills jag hittade den här: 


Kira hade redan tidigare gett mig skäl att tro att denna lilla pipis hade en stark dragningskraft då hon bytt matte i försök att få tag på en. Så jag beställde och la upp på en hylla på kontoret (i väntan på att åka och träna).

När jag senare samma dag sa "Varsågod" till Halo som ville hälsa på en medarbetare så hör jag en duns bakom mig. Kira har då fokuserat och inte alls glömt bort leksaken som man kunnat tro, och tar mitt varsågod som en signal att klättra upp och ta den.


































Nu ser jag fram emot att ta med pipisen ut på träningsplan och se vad den kan åstadkomma för vår lydnadsträning!

Planen är att använda den till:
-Vanlig inkallning och inkallning med ställande/läggande
-Komma tillbaka med apporten
-Springa till rutan
-Runda föremål

Vi ska också jobba på att bygga värde för kamplek genom att leka i situationer hon gärna vill utföra/ha något. Jag hade tänkt mig följande situationer:
- Kampa innan frukost/middag ges
- Innan hon får ta hinder i agilityn
- För att få tag på pipis.
- För att få gå och hälsa



Tillgiven eller kärleksfull

Tillgiven - lojal, fäst vid, trogen, öm
Kärleksfull - Innerlig, kärvänlig, älskande

När jag skaffade Kira så hade jag en bild av en hund som alltid skulle vilja vara med mig. Hon skulle alltid välja mig och vi skulle ha en sån där speciell relation som man bara har med en hund som verkligen älskar sin matte. Det skulle vara vi två mot världen. Och visst fick jag det jag önskat mig och lite mer..


Lämnar jag Kira till en hundvakt så lägger hon sig vid ytterdörren och är ledsen tills jag kommer tillbaka. Försöker min syster ta med henne på promenad utan mig springer hon och gömmer sig. Försöker husse ta med henne på en löptur så springer hon hem utan honom. 

Visst värmer det i hjärtat men är inte alltid så praktiskt.

När jag skaffade Halo så hade jag istället en bild om en kärleksfull hund. Eftersom det är något av det bästa jag vet. Jag har träffat många väldigt keliga Border Collies och fick en drömbild om att Halo skulle vara en av dom. 



Halo blev ett mellanting. Hon är inte kelig på det viset att hon försöker krypa in under skinnet på dig. Men hon vill gärna vara nära och söker gärna sig till närhet självmant. Vilket är otroligt mysigt! Även om hon gärna hade fått vara en av dom som är ännu keligare så är jag glad att hon är en "myshund".


Kira är helt enkelt en hund med mycket integritet och som värdesätter vår relation mycket medans Halo älskar alla som vill ha en relation med henne och kan sitta kvar i evigheter om hon får kärlek och klappar. 


Ibland undrar jag om det är en slump att jag fått två hundar som är som jag föreställt mig eller hur mycket av deras små personligheter jag har påverkat/skapat själv.

onsdag 7 maj 2014

Att gå sakta

Jag använder sakta i vardagen för att få hundarna gå lugnt vid mig. Antingen vid sidan eller bakom. Enda kriteriet är att inte gå om.


Kira tycker att sakta är tråkigt och vill gärna prova att gå förbi lite titt som tätt. Enda gången jag kan lita på att hon är kvar länge är om jag haft orsak att bli arg på henne. Då kan man nästan glömma bort att hon är med för hon är så följsam. Men och andra sidan så behöver jag sällan använda sakta med henne eftersom jag alltid kan lita på att hon sköter sig. De få gånger jag använder ordet är om hon är för uppspelt, typ fått vittring på ett rådjur, eller när vi möter människor eller hundar för att visa hänsyn. 

När jag lär in sakta så blockerar jag vägen för hunden samtidigt som jag säger sakta. Tar ett kliv in framför och visar med öppen hand att jag inte vill att hon passerar. Man får vara envis och konsekvent och börja med korta perioder. Viktigt är såklart att säga Varsågod eller Häråt när det är okej att gå förbi igen.

När jag skulle börja med sakta med Halo så anade jag att det skulle bli en lång tjatig process. Jag grundade det på att det tagit 2 år med Kira och inte ens nu har hon slutat testa gränserna. Men jag hade fel visade det sig. Jag har övat sakta ett tiotal ggr och jag kan nu säga sakta när hon är framför, upptagen av något intressant och hon bromsar in och lägger sig bakom.

Just nu så tar hon kommandot ganska hårt och håller sig lite väl långt bakom. Så nästa steg är att få henne lite mer avslappnad och glad i "sakta". 

tisdag 6 maj 2014

"Vänta" kommando

Vänta betyder för mig stanna kvar men i vilken position som helst och byt gärna om så önskas.

Jag använder kommandot när jag ska gå in och handla i affären och inte vill binda Kira, när jag är på besök hos någon eller när vi har paus vid träningstillfällen.


Kira har ett bra vänta som vi har tränat på i två år. Bilden ovan visar henne på vänta på Drottninggatan i Stockholm tillsammans med de andra hundarna i gruppen en väldans massa turister. 

Med Halo så har jag dragit mig för att träna det eftersom det är ganska tråkigt att lägga tid på när det finns så mycket man vill lära valpen. Men faktum är att hon verkar inte behöva så mycket träning. Efter 3 kurstillfällen hos Fria hundar så har hon redan förstått begreppet såväl att hon kan ligga kvar, på avstånd från mig och med andra valpar gåendes förbi. Troligtvis är det en kombination av att hon är en lugn valp, vår stadga träning och de få gånger vi övat vänta tidigare som har gjort susen. 


Fördelen med att det har gått så bra med att vänta är att nu är det mycket roligare att träna på det!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/12231269/?claim=rypmp3ygt45">Följ min blogg med Bloglovin</a>