Fotgående - Från ångest till lycka

Ett av de mest ångestgivande momenten i lydnaden var för mig fortgåendet. Jag kände mig väldigt grön och vilsen när jag skulle lära Kira fotgående. Jag undvek länge att träna det för att jag upplevde att det var för svårt..

Vad jag har lärt mig nu efter att övat på Kira och ska börja om med Halo är att det är väldigt många bitar som ska fungera i ett fotgående. Men för mig har nyckeln varit glädjen. Låter kanske lite dumt, för det vet ju alla!

Jag började med att lära Kira alla bitar som behövs. Vändningar, svängar, halter, språng marsch, ögonkontakt och störningar. Men hon tyckte aldrig att det var riktigt kul att "gå" med mig. Hon blev osäker, gäspade, slarvade med svängar, tittade bort, nosade i backen så fort det blev lite allvar.

Det var först när jag fick feedback om att jag gick likadant (lite överdrivet uttryckt) som jag förstod. Jag var också osäker, tänkte hela tiden på att Kira inte skulle tycka det var kul. Jag gick/vände/stannade samtidigt som jag blev kommenderad utan att vänta på att hon var redo. Jag gick ifrån henne i starten eftersom jag var tillsagd att gå framåt marsch. Jag tittade bara rakt fram och hoppades på det bästa (trodde alltid det sämsta). Allt detta för att det var min uppfattning om hur lydnaden ska gå till. Stelt, ingen ögonkontakt och lyd kommendering blixtsnabbt.

De två bästa tipsen jag någonsin fått angående mitt fotgående var att gå med självförtroende och att alltid titta på hunden.

Idag är har jag lärt mig att gå med rak rygg, bestämda steg, låtsas som att jag äger planen så tyckte Kira att jag var häftigast i världen! "Wow, dig vill jag gå med!" Jag kollar på henne hela tiden medans vi går och tänker numera bara "Min duktiga vovve!"

Med Halo är fotgåendet ett lyckopiller! Jag har en målbild som jag fullständigt längtar till. Den där känslan när hunden skiter i allt och bara lägger all sin fokus på dig och du vet att ni kommer ha så kul hela tävlingen. Jag vet hur jag ska göra den här gången, hon lär sig super snabbt, hon tycker det är kul, jag tycker det är kul!

Sen kommer det alltid att finnas problem och detaljer att bli bättre på. Men jag tror att vi alltid kommer tycka att det är kul att träna fotgående från och med nu!

Ett halvår med Halo

Drömmen med Halo var att få en hund med mer energi och fart. Lättlärd så som man tror border collies är, utan att veta säkert eftersom jag aldrig haft en själv förr. Hon skulle hur som helst vara ett nytt blad som inte skulle få samma misstag som jag gjort med Kira. Hon skulle lära sig älska att leka och hon skulle inte få slå på apporten med tassarna. Vi skulle träna massor och ut och tävla när hon var ett år.

Verkligheten blev att jag inte haft träningssuget med Halo. En blandning mellan att jag känner mig överväldigad över allt vi har kvar och att hon inte riktigt är redo, för mycket unghund och störningskänslig. En sammanfattning av vad vi har jobbat med hittills och vad vi behöver börja jobba mer på.

Grunder (Alla grunder vi jobbar med i fallande ordning efter hur väl hon kan det)
Byta leksak snabbt som en vessla
Viktförskjutning i lek
Plocka upp apport och rusa tillbaka
Snabba inkallningar
Släppa leksak på tack
Fri signal
Nosduttar 
Varsågod
Stadga
Klara färdiga gå/ladda halsband 
Stå/sitt/ligg (även på avstånd och i rörelse)
Frivilliga ingångar
Burlek
Följsamhet/bakåtmarsch
Kloss
Cirkelarbete
Skicka runt föremål
Bjuda på beteenden/shaping
Backa
Hoppstå 

Träning vi behöver fokusera på
Komma tillbaka med leksak
Fotgående
Raka lägganden
Apportering/hålla fast
Ingångar i fart
Signalkontroll
Ställande under gång
Vara mer klickerklok (shaping med godis)
Störning
Uthållighet
Kedjor

Något jag fortfarande väntar på, är att hon ska gå igång på begreppet shaping med godis. Hon bjuder på beteenden under korta stunder tills hon tycker att hon kan vänta ut mig. Och det är oavsett belöningsfrekvens. Med lek är det annat, men jag får inte till lika många repetitioner när vi kampar emellan.

Sen har vi vardagslydnaden. Vilket har iof flugit lite lätt ut genom fönstret i den här åldern hon är i nu.

Men det hon kan idag
Gå lös i de flesta situationer
Bra inkallning
Blixtsnabb häråt
Kan vänta i lugnare situationer
Passera hundar utan att hälsa
Visslan
Nej kommando
Vänta på tillåtelse att gå ur bilen/ur huset
Klippa klor
Lämna ifrån sig ben och liknande
Stanna kommando 

Vardagslydnad vi behöver fokusera på
Kunna vänta när andra leker eller tränar agility
Vänta när jag gömmer mig
Bryta sitt skällande vid tillsägelse
Inkallning från lek

Jag försöker intala mig själv att det är okej att vi inte kommit längre i träningen än vi har. Jag förstår så klart att vi säkert kommit längre än vissa och inte kommit så långt i jämförelse med andra. Men det är inte så lätt att inte känna sig stressad. Det finns så många duktiga hundtränare och hundar som avancerar snabbt och det är svårt att inte dras med i det racet. Försöker ta ett djupt andetag och tänka att vi kommer komma dit när vi är redo.

Note to self! Hundträning ska vara kul!

Omge dig med människor som bara kommer att göra dig bättre

I helgen åkte jag och två till tjejer till Skutskär för en tvådagars tävling i lydnad. Vi alla startade lydnadsklass 2.

På morgonen innan tävlingen är jag väldigt nervös och tänker mycket på allt som kan gå fel.
Jag talar högt om att det värsta som kan hända är att Kira inte är med mig när vi ställer upp på plan. Då kommer det aldrig att gå..
Mycket riktigt så börjar det med att jag tappar henne. Hon går oengagerat i fria följet och tappar i svängar och halter. Mina negativa tankar går på högvarv och jag känner hur modet rinner ur mig. Efter det så är vi inte längre ett team. Jag överger henne. Jag känner mig besviken och vi tragglar oss igenom resten av momenten.
Vi springer av planen och fram till dom andra, jag får ur mig ett "åh, vad det här är tråkigt. Vi borde inte tävla lydnad." och fortsätter nedslagen till bilen för att lämna ifrån mig Kira. I efterhand så kan jag inte komma ihåg att jag belönade henne alls..

Både Michelle och Ellinor tar första pris i den här tävlingen jag skäms som ens anmält mig.

Vi åker till stugan där vi ska bo den natten. Dagen och kvällen går åt till att prata hund och träning. Jag är inte förmögen att plocka upp mig själv och tro att det kan gå bättre.

Men vi pratar om vad som gick fel, vad kan jag ändra på, hur jag ska tänka och många fina ord om att vi visst kan klara det här!
Vi bestämmer att jag ska försöka få upp Kira i aktivitet innan tävlingen, hur jag ska fokusera på att vi ska ha roligt och inte bry mig om att det är en tävling. Att hur dåligt ett moment än går så måste jag tänka på nästa moment och peppa henne genom. Jag köper kattmat som belöning och väntar med hennes frukost till efter tävlingen.

När det väl är dags för tävling så leker jag med Kira, jag gömmer mig för henne, övar ruscher och springer in på planen när det är vår tur att starta. Klappar händer och gör nosduttar mellan momenten och blir alldeles varm i kroppen över hur kul vi har det tillsammans och vad duktig hon är! Min glada känsla ger henne energi och hon ger mig energi tillbaka. Jag tittar inte på betygen, det är bara jag och Kira som är viktiga. Domaren talar om att vi får neddrag på betyget för vi inte tillräckligt strikta mellan momenten och jag bara ler! Vi springer av planen tillsammans och slänger oss i backen för att busa och äta kattmaten. Fram kommer Michelle och är om möjligt lika glad som mig och ropar ut "Första pris! Ni fick ett första pris!"

Jag sa till Michelle efteråt att hon hade två hundar på pallen den dagen! För utan henne så hade jag aldrig orkat vända och komma tillbaka.
Jag lovar mig själv och Kira att jag aldrig ska överge oss på tävling igen! Jag kommer också göra allt jag kan för att uppmuntra mina vänner och människor omkring mig att känna sig som supermänniskor. För om vi bara tror på oss själva så går det!

Sista dagen står vi alla på pallplats och lyckan är total!