Omge dig med människor som bara kommer att göra dig bättre

I helgen åkte jag och två till tjejer till Skutskär för en tvådagars tävling i lydnad. Vi alla startade lydnadsklass 2.

På morgonen innan tävlingen är jag väldigt nervös och tänker mycket på allt som kan gå fel.
Jag talar högt om att det värsta som kan hända är att Kira inte är med mig när vi ställer upp på plan. Då kommer det aldrig att gå..
Mycket riktigt så börjar det med att jag tappar henne. Hon går oengagerat i fria följet och tappar i svängar och halter. Mina negativa tankar går på högvarv och jag känner hur modet rinner ur mig. Efter det så är vi inte längre ett team. Jag överger henne. Jag känner mig besviken och vi tragglar oss igenom resten av momenten.
Vi springer av planen och fram till dom andra, jag får ur mig ett "åh, vad det här är tråkigt. Vi borde inte tävla lydnad." och fortsätter nedslagen till bilen för att lämna ifrån mig Kira. I efterhand så kan jag inte komma ihåg att jag belönade henne alls..

Både Michelle och Ellinor tar första pris i den här tävlingen jag skäms som ens anmält mig.

Vi åker till stugan där vi ska bo den natten. Dagen och kvällen går åt till att prata hund och träning. Jag är inte förmögen att plocka upp mig själv och tro att det kan gå bättre.

Men vi pratar om vad som gick fel, vad kan jag ändra på, hur jag ska tänka och många fina ord om att vi visst kan klara det här!
Vi bestämmer att jag ska försöka få upp Kira i aktivitet innan tävlingen, hur jag ska fokusera på att vi ska ha roligt och inte bry mig om att det är en tävling. Att hur dåligt ett moment än går så måste jag tänka på nästa moment och peppa henne genom. Jag köper kattmat som belöning och väntar med hennes frukost till efter tävlingen.

När det väl är dags för tävling så leker jag med Kira, jag gömmer mig för henne, övar ruscher och springer in på planen när det är vår tur att starta. Klappar händer och gör nosduttar mellan momenten och blir alldeles varm i kroppen över hur kul vi har det tillsammans och vad duktig hon är! Min glada känsla ger henne energi och hon ger mig energi tillbaka. Jag tittar inte på betygen, det är bara jag och Kira som är viktiga. Domaren talar om att vi får neddrag på betyget för vi inte tillräckligt strikta mellan momenten och jag bara ler! Vi springer av planen tillsammans och slänger oss i backen för att busa och äta kattmaten. Fram kommer Michelle och är om möjligt lika glad som mig och ropar ut "Första pris! Ni fick ett första pris!"

Jag sa till Michelle efteråt att hon hade två hundar på pallen den dagen! För utan henne så hade jag aldrig orkat vända och komma tillbaka.
Jag lovar mig själv och Kira att jag aldrig ska överge oss på tävling igen! Jag kommer också göra allt jag kan för att uppmuntra mina vänner och människor omkring mig att känna sig som supermänniskor. För om vi bara tror på oss själva så går det!

Sista dagen står vi alla på pallplats och lyckan är total!